lördag 13 februari 2010

Mollie


Min hund är mitt liv.
Det är inte många som kan förstå hur man kan tycka om en hund så mycket, det är ju "bara" en hund. Jag ska försöka förklara varför jag tycker att dessa människor (som menar detta) lider av dumhet.
Idag har inte vart en bra dag och det har hon verkligen känt på sig. Hon vek inte från min sida, mer än kanske ett par meter, på hela promenaden. När jag låg på golvet kom hon och la sig alldeles nära och pussade mig på handen. Ja, med andra ord så vet hon precis vad jag behöver, tröst, inga frågor, dömande eller något annat onödigt som människan gör av automatik(eller av ren jävlighet).
Tänk det fantastiska i att göra någon glad genom att bara komma hem eller att kasta en pinne.

Jag håller just nu på med att fixa ihop mitt projektarbete som handlar om vårdhundar. Nu när jag har blivit insatt i ämnet så inser jag hur viktiga hundarna är för oss människor. Jag har läst om människor som inte sagt ett ord på flera år men efter en halvtimme med en vårdhund så pratar han/hon med fullständiga meningar. Slutsats, människor når inte fram, till andra människor, lika bra som djur.



2 kommentarer: